Konformitet

Spenderat hela eftermiddagen på stamhaket med Elin, solat ena sidan av ansiktet, druckit alldeles för mycket kaffe och diskuterat livets fina frågor. Avkopplande och bra dag med andra ord. Sprang en runda på stan efteråt och hittade ett par tjusiga byxor som nog får inhandlas när det strömmar till i kassaboken på fredag. Sitter nu i Elins kök och lånar hennes nya flådiga dator, min är fortfarande kaputski och jag börjar förlora hoppet om att jag någonsin kommer få dra fingrarna över mitt katthåriga blanka tangentbord igen. Iallafall, ska på intervju på Utredningshemmet här i Hässleholm imorgon och jag är inte nådigt nervös. Kommer jag finnas lämpad eller kommer jag bli avfärdad? Tanken på att inte anses lämpad för det stället borde egentligen inte spela så stor roll, man kan inte passa för allt men ändå så ger det mig lite ont i bröstet, vad är jag för människa om jag inte är lämpad? Jag kan kanske tycka att det finns människor som inte passar så bra för allting men det är alltid svårare när det är ens egen person som ska utvärderas. Jag vet in facto att jag inte är lämpad att jobba med alkoholister, att jag inte skulle finna det stimulerande att handha LSS ärenden och inte klarar av den  psykiska pressen med dementa men ungdomar…det skulle kännas jobbigt, kanske just därför att jag är intresserad och verkligen vill lära mig och utvecklas på det området. För att jag någonstans ser det som hoppfullt och är genuint intresserad av dom, deras liv och att få en insyn i den problematik som kan finnas. Även om det är flera flera år sedan jag själv var tonåring så känns det inte så mentalt, det är inte så långt borta att jag inte minns hur det var, hur det kändes inom mig och i kroppen. Allt var väldigt påtagligt och samtidigt var jag alienerad från den personen och den kroppen. Känslorna låg utanpå och man trevade fram i olika sammanhang för att finna sin plats och vem man verkligen var. Man fick andnöd när någon var alldeles alldeles nära, när någon mötte ens blick alldeles för länge och när hela världen var emot en så gjorde det så fruktansvärt ont att hela innanmätet krampade och man förlorade nästan förmågan att andas, känslan av att hjärtat skulle sluta slå när som helst för att det fått för många slag och inte borde klara mycket mer. Det sociala var så oerhört viktigt då, kanske viktigare än vad det är som vuxen då det har balanserats ut och blivit mer självklart, då kändes det som om det var hela världen och var det inte bra så svajade hela tillvaron och man åkte ner i ett totalt mörker. Inga gråskalor fanns, allt var svart eller vitt och kompromisslöst….Hur som helst, nu kom jag lite ifrån ämnet…Intervju imorgon.Ångest. Klädpanik. Jag måste ju se normal ut också, jag kan ju knappast knalla dit i några tantklänningar med rosetter eller ve och fasa, något där man kan ana en antydan till bröstparti. Jag ser landstinget människor framför mig, den stora anonyma skaran som jag försökt distansera mig för men just nu behöver jag klädkoden, er klädbibel. Hur ser jag neutral och icke provocerande ut? Det som jag snarare brukar finna provocerande, denna avsaknad av personlighet är precis vad jag ska ikläda mig. Rundhalsat, enfärgat och löst sittande…en blank duk. Jag gör säkert det här värre än vad det är men imorgon vågar jag inte ta några risker och då får jag dessutom chansen att se hur de andra som jobbar där ser ut, så jag vet vad som förväntas. Det här ständiga att passa in är tröttsamt men just i det här fallet kan jag köpa det. Tycker det är extra intressant nu när vi precis läst socialpsykologi och just om konformitet, hur man anpassar sig till gruppen och hur stor påverkan den har i olika konstellationer.

Anyways, önska mig lycka till imorgon. Ni är fina mina vänner.

Ps. Jag glömde, skrev tentan i Kristianstad i lördags och vem ser jag på bussen efteråt om inte han den där. Helvetes jävla drit!! Jag ville bara sjunka genom marken och hade ingenstans att fly. Outhärdigt. Kan man inte komma överens om var det är okej att vara? Söder är ditt och fiket är mitt eller nåt så att man i det längsta kan undvika sådana här ”möten”. Mycket otrevligt. Ds.